Hur levde stenåldersmänniskan
Man tror att de små familjegrupperna var sektion av en större stam som ibland samlades i hundratal på särskilda platser. Tro vid stenåldern var inte som dagens religioner. Munkarp socken i Skåne, Inventarienr: Stenåldersmänniskorna levde i små grupper, sällan större än ett familj. Det fanns gott om mat till alla och sällan anledning till konflikt mellan olika grupper. Det är troligt att varenda som kunde hjälpte till med jakt samt samling, medan kanske de små barnen samt de äldre blev kvar hemma.
Den användes för att slå spån ur, som sedan användes som redskap. Arkeologerna har hittat jaktvapen som gravgåvor även i kvinnogravar. I slutet av äldre stenåldern förändrades klimatet och naturen igen. Närheten till naturen och avbildningar liksom till exempel hällristningar tyder på att man såg stora jaktdjur som älg och björn som företrädare för livet bortom det jordliga. Tallskogar ersatte björkskogar.
Man började använda nya tekniska hjälpmedel till jakt och fiske. Samhällena verkar ha blivit mer organiserade. Vid sådana tillfällen kunde man också byta föremål samt idéer, umgås och kanske möta en partner. M änniskorna spred sig norrut, först längs de isfria kusterna och sedan inåt landet. De flesta av stenålderns människor här uppe i norr var säsongsboende — man flyttade mellan olika boplatser när årstiderna växlade till att få ut det bästa av naturen.
Genom att klicka 'Jag godkänner' accepterar ni användandet av kakor på webbplatsen.
Människans förhistoria och stenåldern: Historia: SO-rummet
Renen blev ovanlig, men älg, hjort och uroxe blev vanligare. Mot slutet av den äldre stenåldern fanns människorna fler till antalet, och fler plats bofasta. Man rörde sig över stora områden. Det fanns förmodligen inte heller någon bestämd ledare i en grupp, utan den liksom var bäst på vad som behövde göras bestämde över den sysslan. Kärna av flinta. När man flyttade runt ofta var detta lättare om man inte ägde mer än vad man kunde bära med sig.
Kanske fanns det shamaner såsom man trodde stod i kontakt med andevärlden. Det blev ännu varmare — medeltemperaturen plats flera grader högre än i dag. Tidsperioden mellan 10 och år f Kr kallas för den äldre stenåldern. De kala vidderna ersattes av stora skogar. Det var möjligen vid sommarsolståndet, när den första snön föll eller för begravningar och andra riter. Dessutom skedde snabba förändringar av kustlinjen, dels vid grund av att den tjocka inlandsisen ej längre tryckte ned marken, dels på bas av vattennivån i Östersjön steg.
Den förändringen pågår än idag, och spåren av den används av arkeologer för att bestämma åldern på fornlämningar. I södra Skandinavien lades landremsa vid havet under vatten, men i norr skedde detta motsatta, landet höjdes så att det likt en gång var havsvikar förvandlades till insjöar eller torrlades helt. Det var inte trångt att leva här under stenåldern — vid den yta som i dag är landet fanns endast några tusen människor.
Men ej alla levde så — särskilt vid landremsa vid havet tror man att det fanns permanenta boplatser. Vi vet inte hur män och kvinnor fördelade arbetsuppgifterna mellan sig. Man trodde troligen på ett liv efter döden, för avlidna fick föremål med sig i graven, vilket smycken, vapen och offrade djur. Istället valde man att bo på flera olika platser. Dessutom fanns ett tryck från de andra i gruppen på den som hade ett rikedom att dela med sig.
Cirka 7 år f Kr var istäcket helt borta, och då fanns boplatser över hela Skandinavien. Under sommaren bodde man vid kusten var man fiskade och jagade säl, och vid vintern flyttade man mot inlandet och jagad älg. Det fanns inga yrken, utan samtliga hjälpte efter förmåga till att skaffa föda och tillverka saker som behövdes. Älg, hjort och vildsvin blev vanligare, men uroxen dog ut.
Äldre stenålder
Det blev nu ännu varmare i Skandinavien, och växtlighet och djurliv förändrades. Människorna som levde under äldre stenålder hade sällan ett fast hem. Man vet detta genom att gravskicket verkar vara jämlikt och genom jämförelse med folk som lever på en liknande sätt i nutid.